Sitter hemma i soffan efter en intensiv dag. Igår var den bästa upplevelsen besöket på Metropolitan. Efter en snabb kvällsmat gav jag mig iväg till tunnelbanan och åkte den oerhört korta (en station) men ändå så långa (10 kvarter) vägen till operan.

Först var jag osäker på om jag skulle hitta dit, men då jag upptäckte en äldre kvinna med päls som gick och höll i sin lika finklädda make, följde jag efter dem och så småningom andra finklädda människor och kom faktiskt fram. Jag tog ett foto då jag gick upp för trappan mot byggnaden, tyvärr var det ju för mörkt för att det skulle bli något, men känslan var ändå så överväldigande att det kändes nödvändigt att ta ett kort. Jag gick in på kalvben, hämtade ut min biljett och gick sedan in. Alla som varit på "the Met" vet hur fantastiskt där är, kristallkronorna är inte av denna värld, inte heller den röda sammet som täcker stora delar av operan. Jag började med att titta ned i källaren, där bl.a Birgit Nilssons kostym från Tosca fanns. Så tog jag hissen upp till översta våningen och gick sedan sakta ned, tittandes ned i lobbyn, på alla människor och bara njöt. Självklart fick jag inte ta några kort, men jag var där, jag har biljetten kvar!

Så hittade jag min Standing Seat, den enda typ av biljett som fanns kvar till föreställningen. Ridån går upp, spänningen hänger i luften. Det går inte att beskriva själva operan. Det var härligt precis hela tiden. Enda plågsamma tillfälle var när "jet lag" och för lite mat hann ifatt mig och jag fick grymt blodtrycksfall. Svimmade jag på Metropolitan? Nej, men det var äckligt nära. Jag satte mig ned på golvet och rotade fram den enda, ynka karamell som jag hade i väskan. Så satt jag en 5 minuter innan jag vågade mig upp igen.  I pausen var jag tvungen att köpa en superdyr choklad och dricka en massa vatten. Sedan klarade jag de resterande två akterna. Placido Domingo hade ena titelrollen och sopranen var underbar. Det bästa var nog att ALLA var underbara, det var ingen som man kände att man inte tyckte om eller som var sämre. Med glädjetårar i ögonen begav jag mig efteråt ut och tog en taxi hem. Chaufförens kommentar var: "You´re kidding right?! Why don´t you just walk there?". Han hade inte riktigt insikten om vad det innebär att stå upp i 3.5 timme på en opera, trött och jetlaggad. Nästa gång kommer jag definitivt gå hem, det tar nämligen bara 10 minuter (om man har tur med rödljusen)....
Dagen idag har spenderats på klinik och i Central Park. Det var milt i luften och soligt med lite dis, så en promenad var perfekt. Sedan hem och vila innan jag och Carin gav oss ut för att köpa lite vin. Tji fick vi, vin på snabbköpen kostade skjortan. Det blev en öl och godis, och varför inte?
Nu är det dags för sängen (kl. är 4.25 i Sverige, helknäppt att tänka på). Här är hon bara 22.30 men eftersom vi fortfarande vaknar vid 6-7 på morgonen, är det alldeles lagom. Imorgon är det klinik igen, sedan blir det nog after work på ett sushiställe, som har karaoke och halva priset fram till 19. Perfekt!
Ha det gott Sverige, wherever you are.