Sitter hemma i soffan efter en intensiv dag. Igår var den bästa upplevelsen besöket på Metropolitan. Efter en snabb kvällsmat gav jag mig iväg till tunnelbanan och åkte den oerhört korta (en station) men ändå så långa (10 kvarter) vägen till operan.

Först var jag osäker på om jag skulle hitta dit, men då jag upptäckte en äldre kvinna med päls som gick och höll i sin lika finklädda make, följde jag efter dem och så småningom andra finklädda människor och kom faktiskt fram. Jag tog ett foto då jag gick upp för trappan mot byggnaden, tyvärr var det ju för mörkt för att det skulle bli något, men känslan var ändå så överväldigande att det kändes nödvändigt att ta ett kort. Jag gick in på kalvben, hämtade ut min biljett och gick sedan in. Alla som varit på "the Met" vet hur fantastiskt där är, kristallkronorna är inte av denna värld, inte heller den röda sammet som täcker stora delar av operan. Jag började med att titta ned i källaren, där bl.a Birgit Nilssons kostym från Tosca fanns. Så tog jag hissen upp till översta våningen och gick sedan sakta ned, tittandes ned i lobbyn, på alla människor och bara njöt. Självklart fick jag inte ta några kort, men jag var där, jag har biljetten kvar!

Så hittade jag min Standing Seat, den enda typ av biljett som fanns kvar till föreställningen. Ridån går upp, spänningen hänger i luften. Det går inte att beskriva själva operan. Det var härligt precis hela tiden. Enda plågsamma tillfälle var när "jet lag" och för lite mat hann ifatt mig och jag fick grymt blodtrycksfall. Svimmade jag på Metropolitan? Nej, men det var äckligt nära. Jag satte mig ned på golvet och rotade fram den enda, ynka karamell som jag hade i väskan. Så satt jag en 5 minuter innan jag vågade mig upp igen.  I pausen var jag tvungen att köpa en superdyr choklad och dricka en massa vatten. Sedan klarade jag de resterande två akterna. Placido Domingo hade ena titelrollen och sopranen var underbar. Det bästa var nog att ALLA var underbara, det var ingen som man kände att man inte tyckte om eller som var sämre. Med glädjetårar i ögonen begav jag mig efteråt ut och tog en taxi hem. Chaufförens kommentar var: "You´re kidding right?! Why don´t you just walk there?". Han hade inte riktigt insikten om vad det innebär att stå upp i 3.5 timme på en opera, trött och jetlaggad. Nästa gång kommer jag definitivt gå hem, det tar nämligen bara 10 minuter (om man har tur med rödljusen)....
Dagen idag har spenderats på klinik och i Central Park. Det var milt i luften och soligt med lite dis, så en promenad var perfekt. Sedan hem och vila innan jag och Carin gav oss ut för att köpa lite vin. Tji fick vi, vin på snabbköpen kostade skjortan. Det blev en öl och godis, och varför inte?
Nu är det dags för sängen (kl. är 4.25 i Sverige, helknäppt att tänka på). Här är hon bara 22.30 men eftersom vi fortfarande vaknar vid 6-7 på morgonen, är det alldeles lagom. Imorgon är det klinik igen, sedan blir det nog after work på ett sushiställe, som har karaoke och halva priset fram till 19. Perfekt!
Ha det gott Sverige, wherever you are.

Hej!
Klockan är 20.30 lokal tid och vi sitter och slöar i soffan medan NY lever livet utanför dörren. Meeeen, varför stressa runt, det finns tid.  Resdagen såg ut som följer: Vaknade halv åtta, steg upp åtta, totalt klarvaken. Packning, frukost, oj oj få ner allt i väskan, vad mycket det blev ändå, nästa sekund, nej det var inte så mycket ändå. Dennis vaknar, är också klarvaken, fast jag vet att han egentligen är trött. Flygplatsen, hittar gaten, väntar. Tjejerna kommer, hejdå till Dennis, det gick för snabbt!
Incheckning och tull går bra, fast jag blir kontrollerad och "glömde" ta ur datorn ur väskan. Sedan Kastrup, köper lakrits, äter dyr lunch, vi kommer på planet precis lagom, slipper trängas eller vänta. 3 timmar och 10 minuter till Island. Pratar med en man och en kvinna som ska till Florida och möta upp familjer som redan är där. De har aldrig hört talas om logopedi, men tycker det verkar vara en bred utbildning och det är det ju! De dricker gin och tonic, jag tar en kaffe. Sedan Keflavik, Island ser precis ut som man tror. Längtar efter att komma ut, andas frisk luft, men det går ju inte! Världens minsta flygplats, ingen varm mat serveras. Det blir mackor på planet. Stiger på, sitter på fönsterplats, plågsamt, gillar att sitta i gången. Två amerikaner sitter utanför mig, de somnar direkt. Jag är hungrig och mackan dröjer. När den kommer är den god iallafall. Sedan tittar jag på film, "Duchess", jättebra film! Äter massa lakrits, njuter av att tiden går. Framme äntligen, vi får cirkulera över JFK i en halvtimme innan vi landar. Massa ljus, sedan stor flygplats. 
Tullen frågar, tycker att fem veckor verkar som en lång semester, vilket jag slugt håller med om. Fingeravtryck, foto och stämpel. 14 maj (tror jag) kan jag stanna till, sedan måste jag hem.
Väntan på shuttle, gick inte bra. Till slut iväg, med psykotisk kvinna och galen chaufför (då är det som det ska ha ha). Skumpig färd, till slut framme. Möts av Sonny, hon är söt och trevlig. Lägenheten är större än vi trodde, enkel men okej. Vi somnar till slut, lite hungriga men ändå. 
Konstiga ljud i natten, NY låter mycket och rören också. Vaknar vid 2 av att väckarklockan ringer, den (och jag och Emma) tror att klockan är 8. Till slut inser vi läget, somnar om.  Vi vaknar vid 7, huvudvärk och allmänt slö. Dusch, krångel, till slut går vi ut och handlar. Dyrt. Kaffe köpes på tillbakavägen, varmt men inte så mycket koffein... Sedan går vi till tunnelbanan. Köper kort med kort, lite krångel, till slut iväg. 
Framme, det är kallt och vi går in i en affär. Lite omåkningar i hissar, sedan träffar vi Nataliya. Vi får touren, det är kallt, men härligt, soligt. Efter mycket kyla och tour, blir det lunch på Spice, ett coolt thaiställe med underbar mat. Sedan till skolan, och våran "reception". Vi pratar, det är trevligt! Träffar flera trevliga lärare och elever, får mycket tips om ställen. Vi går och handlar, mycket folk, känns hippt ändå liksom!  Sedan hem, vi gick åt fel håll först, tur att Avenue är numrerade. Tillbaka och sedan hem. Skönt.